Vittnesmål från en bekymrad medborgare

Idag är sorgens dag. 

Jag sitter på ett café på Södermalm och försöker förstå vad jag precis varit med om. 

Jag har svårt att ta in, att vi som slutit upp vid Medborgarplatsen, för att promenera till Rosenbad för att visa att det som händer nu inte är okej. Att våra mänskliga rättigheter är på väg att tas ifrån oss. 

Poliserna var överallt. 

På väg ner mot Skeppskajen,stoppas våran lilla klunga på åtta personer. 

Polisen säger att -Det är viktigt att ni håller avstånd. 

Det gjorde vi redan. 

När klungan framför oss är ett hundratal meter bort frågar vi snällt på vilken grund de avskiljer oss. Han fortsätter säga pga ”avstånd”. Så då började vi gå, för det fanns ingen relevans i det han sa.


Väl nere på Skeppsbron kommer ett 10-tal pikébussar, flera polisbilar och ett antal motorcykelpoliser. De säger att vi inte får gå längre. Att de bryter upp manifestationen. 

Jag ringer en person jag känner som jobbat inom polisen.
Med den personens hjälp ställer jag frågor till polisen.

Jag frågar flera poliser vem som ligger bakom beslutet att lösa upp oss. Det vill ingen svara på. De säger att jag får ringa polisens växel. 

Jag räknar lätt till 40 poliser. De var nog fler. 

Jag frågar vad som är grund till upplösningen igen. De säger att det vi gör är olagligt. Att det finns en ledare för detta. Vi säger att det finns ingen ledare.

Vi var en grupp fredliga människor som protesterar mot att våra mänskliga rättigheter håller på att försvinna framför våra ögon. 

Fast de skingrade oss, var vi många som gick vidare mot Rosenbad. Men polisen stod runt hela Rosenbad och hade koll på oss och vilka vi var. Andra släppte de förbi. Men inte oss som gick i det blygsamma tåget. 

Vilka var vi? 

Kvinnor, barn och män, många äldre. 

Alla med fredliga avsikter.

Den sorg jag känner över att precis bevittnat att vi lever i en diktatur, en polisstat. Den sorgen gör att jag aldrig kommer ge upp kampen för frihet och sanning!

En kvinna jag gick bredvid sa -Jag flydde från Chile pga av sånt här. Jag trodde aldrig det kunde hända i Sverige.

Vi kom aldrig till Rosenbad.